Egentligen är jag en förspråkare av det svenska språket framför utländska uttryck. Men vissa saker får en bättre klang på engelska än svenska. ”One down seven to go” innebär att nu finns det bara sju disponibla veckor kvar att bygga inför Helsingborgs Marathon. Det är vad det handlar om – att hinna träna upp kroppen för att klara springa 42 km i hyfsat snabbt tempo.

Jag tänker på loppet hela tiden, visst mer eller mindre, men det finns där i bakhuvudet. Jag har till och med funderat på att tatuera in HBGM 26.2 – vi får se, jag ska ju klara av det först. Jag tycker hela grejen är så jäkla häftigt.
Första söndagen avklarad enligt schemat för marschen mot HBGM! Jag har precis avnjutit en kall Powerade (blå) i trädgården tillsammans med Magnus Ramsheim efter 26 svettiga km. Vi träffades ett helt gänga härliga Götalöpare klockan 09.00 vid Ramlösa Friskola. Det var jag, Marcus Bällgren, Lisa, Niclas Lovén, Jens Andersson, Fredrik Aplander, Johan Kesten och Magnus R. Jag hade ställt klockan på kvart i sju för en rejäl frukost och sedan laddat för vår runda klockan nio. Vi stack iväg mot Jordbodalen och passerade första delen av parken. Sprang vidare genom andra delen av Jordbodalen runt dammarna och tillbaka till Harlyckan. När vi började springa uppför grusbacken vid Harlyckan ropade Lovén ”äntligen lite riktig löpning”. Niclas är inte mycket för lugna pass, utan vill helst sticka iväg som en otålig iller i spåret. Vi passerade 6km genom Elineberg och sedan ner i Ramlösa Brunnspark. Vi anslöt till bansträckan på HBGM genom parken men fortsatte sedan vänster igen upp mot Kummelgatan och in på Ättekulla. Framme vid Ättekulla sprang vi motsatt riktning HBGM-banan in genom den trånga skogspassagen, genom tunneln och till Raus. Här passerade vi 14 km men alla var vid gott mod. Gott om dryckesbälten, gel och sportdryck i baggaget.
Det är verkligen en härlig känsla att springa tillsammans i grupp. Fotstegen slår ner samtidigt i takt mot asfalten. Vi kände oss som en grupp Kenyaner på träning, fast som Marcus noga påpekade, vår takt var förmodligen hälften så snabb som deras. Men ändå. Härlig känsla av fri löpning.
När vi hade passerat de stekande passagerna efter Ättekulla och Raus dök vi snabbt ner till sval skugga i Råådalen. Vilka häftiga backar det finns i Råådalen. Upp och ned och aldrig tar de slut. Men det gjorde däremot vi. Stackars Jens hade närmare 10 km i benen innan vi började vår runda så lite ansträngd såg han ut att vara. Vi stannade strax innan Gantofta för dricka och suga i oss energigel. Några av oss svalkade även ansiktet i den kalla bäcken. Johan Kesten konstaterade att krasst att här och nu missade vi sub 3. Niclas Lovén tycke vi borde träna på att äta och dricka medan vi sprang. Men vi andra njöt av den korta men ack så underbara pausen. Efter det korta stoppet vände vi i Gantofta och tog motsatt sträcka tillbaka vid Råådalen. Fast nu med soldränkta grusgångar framför oss och Fredrik Aplander for iväg med förnyade krafter. Tillbaka innan Råå vid 17-18 km avvek Lovén för att hinna hem till familjen och ett badäventyr på Fria bad. Vi andra satte av mot Råå vallar och ett hägrande bad. Ett svalkande bad efter ett distanspass är nog bland det ljuvligaste som finns. Magnus kunde konstatera att han i princip aldrig badade men nu var det fantastiskt. Efter svalkan klädde vi på oss igen och stack iväg mot Heden och Ramlösa station. Marcus och Jens avvek och avslutade hos Marcus på Råå, Lisa avvek vid Heden för att komma åt bussförbindelse. Hennes sista kommentar var ”Idag kändes det ju riktigt bra, inte alls lika jobbigt som förra gången”. Jojo, tänk då Lisa hur lätt och stark du kommer känna dig efter sju söndagar.
Tack alla för en fin runda och mycket trevligt sällskap. Nu har vi sju söndagar kvar - Time runs!

Igår avgjordes det första officiella SM i löpning på 10 km landsväg nere i ett Malmö som bjöd på perfekta väderförhållanden.
Jag åkte ner med Niclas Lovén, Niclas Martell, Anders Delin och Martin Ersson till Malmö stadium och mötte upp med de övriga löparna från IS Göta för att tävla.

Starten gick utanför stadium (gamla) och målgången inne på arenan. Häftigt när man kom springande på löparbanan för att avsluta de sista 300m helt jäkla slutkörd. Jag hörde min favoritlöpare och idol Mo Farahs röst eka I huvudet  ”Go hard or Go home!”

Startskottet gick helt plötsligt utan nedräkning och alla for iväg i ren panik. Jag hade som plan att starta stenhårt den första km och sedan gå ner i ett rimligt tempo som jag skulle klara hålla resten av loppet. Det enda krav jag hade ställt på mig själv var att inte gå över 4:00 i tempo.
Första 800m gick i 3:35 tempo helt enligt plan, sedan slog jag av på takten och försökte hitta 3:55 tempot. Jens Andersson kom upp sidan om mig och vi följdes åt efter 2 km skylten, därefter ökade Jens. Jag övervägde om jag skulle våga hänga på och ligga i ryggen på honom, men valde att hålla fast vid min plan. Dessutom fanns det gott om ryggar att följa i mitt tempo.

Jag hittade 3:55 tempot ganska omgående och flera Göta-löpare började passera mig, Johan Kesten, Sven, Florentina m fl (Flo som dessutom sedan vann sin klass. Svensk mästare) och jag undrade var Fredrik Aplander fanns. Jag tittade bakåt men kunde inte se honom. Jag var ganska säker på att han inte var före mig eftersom jag hade tjurrusat i starten.

Passerade 3km, 4km, 5km ganska enkelt. Höll mina trygga 3:55 och kände mig rent ut sagt lycklig över att det inte gjorde så förbaskat ont utan kände flow i löpstegen. Härlig känsla! Varför kan det inte alltid kännas så här?

Efter 6 km kommer Magnus Ramsheim ikapp och vi springer tillsammans 7km och 8km. Nu känner jag att jag börjar bli rejält trött. Mitt flyt är borta, pulsen stiger och det brinner i lungorna. Tittar på klockan och ser till min fasa att jag har tappat fart och ligger och pressar nere i 4:05 tempo. Helvet också, tänker jag. Ska jag tappa sub 40?

Magnus inser förmodligen samma sak och drar ifrån mig och jag orkar inte täppa till luckan. Jag ser att Magnus tittar efter mig. Han har bestämt sig för att komma före mig in på stadium. Magnus är stark mellan 8km och 9km, men var är Fredrik Aplander? Jag kan inte se honom, han kan omöjligt vara så långt framme så jag inte ser honom framför mig.

Varje gång jag hör en löpare komma ifatt är jag tvärsäker på att det är Fredrik som ska spurta om mig. Framme vid 9km och nu gör det rejält ont. Fokuserar på mitt mentala mantra som jag har när jag springer tävling och intervaller – Håll i! Tappa inte! Det gör inte ondare än så här. Håll i! Tappa inte! Du kommer tacka dig själv när du går i mål. Du kommer ha svårt att förlåta dig själv om du släpper nu. Om du ger upp ska du ha på käften! Väldigt, väldigt schizofret jag vet. Men det funkar bra på oss    
500 meter kvar och jag ser ingången till stadium. Nu laddar jag för en slutspurt. Jag ska ifatt Magnus och förbi. Jag går upp ännu mer på tårna, fram med höften sträcker kroppen (gör precis allt som BG har lärt mig) och försöker få så stark hälkick som det bara går. Inget händer! Jag ökar steglängden och går över till slugger-stilen. Skit samma det är ju för bövelen ingen skönhetstävling. Jag kommer inklampande på stadium med Magnus rygg framför mig och tar upp jakten. 300 meter känns väldigt långa. Mo Farah ryter år mig Go hard or go home!!!!! Jag ger allt jag har och kommer in precis bakom Magnus. Men var fan är Aplander? På bildspelet efteråt på FB ser jag Fredrik likt en lönnmördare ligger precis bakom axeln på mig redo att hugga till.

Hade jag inte stuckit vid 500m hade Fredrik spurtat förbi mig och jag hade inte haft en chans att svara. Att jag kunde hålla undan de sista 300m inne på arenan kan jag tacka Mo för. Go hard or go home!

Kom in i mål på nettotiden 39:38. Personbästa.
Det var en fantastisk tävlingsdag med många fina prestationer. De kanske allra starkaste intrycken för mig var Anna K under 40 minuter för första gången. Det är en härlig känsla. Flo som blev SM-mästare i sin klass. Jag slog henne på Springtime i våras och nu sprang hon under 39 minuter. Boom. Sedan tog ju BG guld vilket är fantastiskt bra gjort även om det var ganska väntat. Men jobbet ska ju ändå göras. Våra unga snabba löpare sprang ännu snabbare. Simon Wikstrand hjälpte sin syrra genomföra SM milen på ett personbästa för henne. Strongt gjort att välja springa med syrran och hjälpa henne fixa 53:52 på SM när han själv ligger på 36 minuter. Det är kärlek.
Time runs, but so do I. 

Det som tidigare var en charmig ”ice-breaker” på nyårsfesten, en inspirerande papperskopia vid nattduksbordet, framtidsdrömmen som ska knyta ihop löparåret 2014 har kommit otäckt nära. Timglaset kommer bara vändas åtta gånger till. Det är vad som finns kvar - åtta ynka veckor att vässa formen!  

Hårdhet. Uthållighet. Snabbhet. Tre viktiga egenskaper som inte kommer vare sig enkelt eller gratis. Almanackan är trång som en nytvättad yllekofta. Jag finslipar träningsprogrammet och känner panik över den knappa tiden. Knycker ogenerat idéer från alla. Blandar filosofier från IS Götas träningsschema, Sally Edwards tankar om pulszoner och återhämtningsträning och dagliga artiklar från Runner´s World – allt i en salig blandning. Mitt tåg har sakta börjat rulla ut från perrongen. Vad har jag att förlora?

Jag ska dokumentera min resa fram till lördagen den 13 september, Helsingborgs Marathon 2014. Min sista träningsperiod kommer vara hård och göra ont. Mitt maratonlopp som jag enklast kan sammanfatta med modets år och monstrets tid!

Time runs, but so do I.